Rosario är död

Det finns en bok som jag i tanken återkommer till ibland. Den här boken är så hemsk, och definitivt ingen angenäm läsupplevelse, men mycket läsvärd. Jag tror att jag tyckte den var så hemsk att jag inte kunde ta till mig vad författaren skrev, inte innebörden i orden. Det är nog därför jag i tanken återkommer till den, för att bearbeta och smälta en bit taget, och då är det ungefär 15 år sedan jag läste boken. När jag läste den blev jag tvungen att emellanåt lägga ifrån mig boken och göra något annat, för jag blev fysiskt illamående.

I förordet till "Rosario är död" skriver Majgull Axelsson att hon inte tror att hon kan förändra något med den här boken, men om det finns barn i världen som måste leva i den verklighet som boken skildrar, då är det vår skyldighet att åtminstone känna till den.

Majgull Axelsson är i grunden journalist, och om det är därför det hon skriver har ett sådant flyt när det gäller den språkliga sidan eller inte låter jag vara osagt, men hon behandlar det svenska språket med en oerhörd finess och elegans. Jag är mycket förtjust i de böcker jag har läst av denna författare, men dessvärre är det inga uppiggande roliga saker någon av dom. Så jag borde väl komma med något lite roligare som motvikt, det får nog bli John Irvings "Garp och hans värld". Det är en bok jag kan läsa flera gånger, bara för att jag tycker den är så rolig, eller konstig, eller något sådant.